I fas.

Livet känns, precis som den nya känslan på pilatesbollen, balanserat just nu. Jag hinner med min familj, jag hinner med mitt jobb, jag hinner träna och jag hinner faktiskt umgås lite då och då också. Tiden vid datorn har dock drastiskt förminskats vilket känns sådär då tanken att föreviga mina ljuvliga, jobbiga barns o/roligheter får stora, kronologiska luckor.

Mycket händer. Livet som gräsänka fortsätter, högst ofrivilligt, och pressar tålamodet till dess yttersta gränser minst en gång om dagen. Det stora testet av gränser ökar i stället för att snällt avta och med en lillebror som härmar allt vad storasyster gör blir känslan av otillräcklighet ofta dubbel. Varje dag efter förskolehämtning kraschar orken i cykelvagnen på vägen hem och skrik och gråt kännetecknar dagarna innan middag. Försöker se på det med distans i stället för att skrika mig hes, ibland går det bra, ofta inte. Sover tack och lov bättre och orkar utstå lite mer nu än för bara en månad sen. Dumma, äckliga känns vanligast just nu. Men också älskade. O kluvna föräldraskap!

Fina, lekande busbarn är planen för i morgon då vi ska på cykelutflykt till polisen, baka fika inför stundande kalas och fira finaste morfar med familjefest. Och tiden, den går.