Som vanligt då jobbet börjat om på riktigt efter ledighet så försvinner tiden i svarta hål. Mycket bra, roligt och behövligt för välbefinnandet pågår.
Cyklar till jobbet, fortsätter löpa i skogen tills efter nästa gräsänkevecka då det äntligen blir nytt träningskort och ny muskelaktivitet igen, långpromenerar och äter bra (som i nyttigt, inte mycket...). Har tagit tag i mina, icke-existerande/negativa sömnvanor och kraschar mina negativa betingningar med hammarformad sovvilja. Det går över förväntan och jag känner mig stolt över den positiva viljekraft jag bevisat för mig själv att jag faktiskt kan uträtta riktigt överraskande saker med. Tålamodet kommer nog tillbaka, med utsövda tiden, så smått det också. Hoppet lever.
Barnen har blivit stora höstkindade förskolevarelser som gillar sina nya dagssysselsättningar. Att lämna storasyster efter lillebror visade sig vara det magiska tricket som fick lillebror att vinka glatt i dörren i stället för att klamra sig fast och gråta. Storasyster testar vidare och orsakar minst en daglig gallfeber men är ändå övervägande, pratsamt intressant. I stunder exemplarisk och då njuter jag och tänker att hon nog måste vara min ändå! ;)
En dag i veckan då vi (som vanligt) hade bråttom i väg för att lämna, i cykelvagn, på dagis hann vi bråka om frukost - inte hemma, på dagis, påklädning - inte ärmlös, utan strumpbyxor på hösten, lillebror - inte slå i ansiktet när man går förbi, inte borsta håret, inte borsta tänderna, inte kissa. I väntan på rumpparkering i vagnen kom hon på att höstlöven ju var SÅ vackra och att hon bara MÅSTE plocka ett av varje färg innan vi åker. Jag försöker skynda på och säger:
- Du kan väl kolla på dagis, de är ute när vi kommer, där finns säkert fler...
- Men mamma! Där finns ju bara barrträd!
Eh?? Nyss fanns ju bara träd. Hinner inte med, hinner inte med. Snacka om lost in time och förklaring till living-on-the-edge-beteende. Det går fort nu, alldeles för fort nu.
I övrigt är det skönt att jobba mer och ha ett vidare helhetsintryck. Mindre stressigt och mer tid att inse vilket roligt jobb jag faktiskt har. Lite att utveckla för den ultimata tjänsten, men bra, kul och stimulerande. Många idéer att förverkliga under året. Jag cykelfilosoferar ofta på väg hem och känner mig glad över världsbästa kollegorna och annat fint folk jag träffar i närmaste jobbmiljön. Halleluja.
1 kommentar:
Det låter ju ändå alldeles förträffligt det där. Och visst är det bra att de små kan ta ner oss på jorden ibland? Man önskar bara att man hade förmågan att göra detsamma med dem :-).
Skicka en kommentar