Gårdagen tillbringades med goda vänner. Vi har känt dem sedan barnen föddes och har gått igenom många faser tillsammans. Många timmars rolig lek har de hunnit med. Bråk och slagsmål likaså. Gärna som nakenfisar. Tidigare har det alltid slutat med att T börjat stortjuta och kommit springande när kompisen blivit arg på henne och börjat slåss (som händer då och då då de båda är riktiga retstickor emellanåt).
Så igår. T smällde till A i ansiktet av okänd anledning och han tände till och gick på henne, tog till det han kunde som var båda knuffar, sparkar och slag. T höll upp en uppblåsbar pool (!) som skydd, sa inte ett ord, tog sin lillebror under armen och sa helt lugnt:
-Kom nu M så går vi härifrån.
När alla lugnat ner sig, alla orättviseaspekter retts ut och båda sagt förlåt upptogs så leken precis lika glatt som tidigare.
(En stund senare när grannkompisen kommit på besök såg hon dessutom till att alla fick vara med i leken och bjöd in till aktivitet som passade alla något som inte heller är helt typiskt tänk för henne.)
Vid middagsbordet berömde jag henne för detta och då svarade hon bara:
-Men mamma, det var ju bara för att jag ville skydda M.
Det värmer det blödiga mammahjärtat att höra sånt! Fina, fina barn!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar