Nu har vi lärt känna varann i två månader och är, precis som med de övriga två, lika överväldigande bebisförälskade som tidigare.
Lillprutten pratar, följer med blicken och ler det mest smittsamma leende ända sen den femte veckan i hans liv. Han är ivrigt uppvaktad av sina storsyskon som vill pussa, krama och ha honom liggande i knät i soffan så fort han är vaken. Det känns särskilt fantastiskt att se den översvämmande kärlek som drabbat våra äldre barn när de är med sin nya lillebror. De är så snälla och fina med honom och stryker ömt hans kind även när de just nitat varann i sann syskonirritationsanda.
Ibland är det lite körigt i magen vilket gör att nätterna känns lite som en tröttdimma då han helst somnar på min arm och vill ligga så ända tills det är dags för första nattamningen, sen går det att lägga ner honom bredvid sig i sängen. Vissa nätter sover han oroligt och vaknar ofta och gnällgråter, vissa sover han helt ok men äter gärna var 2-3:e timme. Än så länge går det bra men med tanke på att vikten ökar stadigt tänker (hoppas) jag att det snart går över och att vi kanske får andningshål på 4 timmar i stöten. Själv sover jag mycket bättre än tidigare mellan amningstillfällena så energin är inte alls helt slut dagtid. Kanske också för att pappan tar vissa nätter samt skjutsar till skolan (och vid enstaka tillfällen förskolans 15-timmarsplats) och jag får ligga kvar när det behövs.
Livet är roligt hektiskt. Med fem nära, föräldralediga vänner och ett par deltidare finns det alltid sällskap och massa hitta-på under dagarna. Två månader har aldrig gått så fort; mycket kaffe och lekande barn i drivor speedar visst upp tidskonsumtionen.
Jag är så tacksam. Och lycklig. Lycklig och tacksam. Underbara barn!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar