Sibir-kyla och heta utbrott

Gårdagens 2-timmarsprommis till "lokala" Apoteket med avdomnade fingrar, kinder och öron på grund av missnöjda, i syskonvagnen nedbäddade, barn kan tros ha verkat i avskräckande syfte. Så blev inte fallet. Vi klättrar på väggar och bord här hemma om vi måste vara inne hela dagarna så dagen bjöd i stället på ytterligare en isande promenad. Nu börjar dock solen att värma lite och visar tecken på hur fantastisk vårvintern snart kommer vara. SOM jag längtar efter dagar i solen med varm choklad vid elden och takdropp!

Årets största trots/vredes/lessenutbrott (det vill inte säga lite) på Öppna Förskolan över att inte få vara nakenfis i kall hall ledde till att vi fick avbryta, stoppa i bilen och säga hejdå. Och också till att jag kom för sent till jobbet för första gången på, jag vet inte, ...nånsin!? Tur att pappan kom för avbyte och assisterade då den förnöjda lilla kisen som knappt märks av också skulle kläs på och fås med i bilen. Bra att vara hemma båda och skönt att få vila huvudet på jobbet ibland!
Ändå känns det faktiskt som att jag blivit lite avtrubbad av alla utbrott. Det tar inte på riktigt lika mycket längre. Man vänjer sig, antar jag, och det går lite mindre energi än "i början" som redan räknar 1,5 år tillbaka i tiden. Jag ser fram emot en ljusnande framtid och den dag som hormonrubbningarna(?) avtar och hon får känna lite balans i den arga lilla kroppen. Det är så jobbigt att ständigt testa gränserna för vår fina lilla krutgumma! Om man ändå vore pedagog...

Handikapp

Bil på verkstan efter fredagens totalstrejk vid återvinningsstationen. Tar mig ingenstans då M jobbar då han nu måste ha "mammas bil" (= stora, fina, bra och framför allt f u n g e r a n d e bilen). Trots att jag sällan åker i väg utan oftast går så känner jag mig nu ofrivilligt instängd i hemmet. Ring nu då och säg att det är klart! Att det kostar 0 kronor i fixningsavgift. Och att vi kan hämta i morgon arla. Känner mig plötsligt så sugen på en planlös "ragg" med två små i bilen!

För övrigt...

...så måste bästa känslan vara "söndag, huset är nystädat, massa fin sport på tv, ändan i soffan, allt är gjort och en bit choklad kvar från igår i munnen" Jä!

Men ändå...

Fördelen med att man bara kan vara ute och åka pulka i ungefär 15 minuter innan man fryser häcken av sig är att man får mycket annat gjort. Jag tyckte att helgen kändes mycket icke-produktiv men så tänkte jag efter och insåg att vi hunnit laga en massa god mat, bli friska från magsjuka (ja, inte jag men man och dotter), få bort allt jobb-hemarbete, rama in och hänga upp en massa saker på väggen, storstäda huset, klippa mannens tätvuxna hår, umgås med grannar över kaffe, se en himla massa OS, sparka en sväng, köpa och äta upp diverse lördagsgodis, gråta lite åt fantastiska kompisåkande, medaljtagande OS-svenskar och på det hann jag till och med dricka lite vin.

Så det var kanske inte värsta helgen i mannaminne ändå. Om man nu måste se på den positivt.

Och vinnaren är...

Pilates i dag och jag svävar på små moln av energi och hunger. Svär lite över att skyttesvenskorna inte får till det och känner kärlekskänslor för dagen som kommer i morgon. Bästa dagen i världshistorien.

Dagens tacksamhetshjärtan går till kära vänner som räddade oss från en inne-hemmadag i kylan. Bus och lunch på bortaplan är bra mycket bättre än ett hundratal konflikter om yttepyttesmå petitesser på krympande ytor fyllda av, av en framdragningsbesatt liten typ, framdragna saker. Färre 3-årstypiska bråk i dag, de bägge 3-årstypiska vännerna emellan och många viktiga ämnen avklarade inför Nobelnomineringen i ämneskategorin Lösta Världsproblem och Samarbetsfrämjande Insatser.

Trevlig helg!

Hur hinna, hur hinna?

Hinner. Inte. Träna. Måste. Se. På. OS.

Fettig tisdag

Späckat OS-schema, skippad träning och fin sockerfest efter heldag i pulkbacken. I dag med en glad, nöjd och inte ett dugg gnällig treåring som medföljare. Hon var den av alla barnen som hade humöret på topp och ville inte alls åka hem när övriga gav upp. Vi fortsatte att mysa på, gick runt och åkte lite på rumpan i backarna, något annat är fortfarande för spännande. Skönt att prata (och bli pratad med!) med vanlig röst en hel dag, vet inte när sist det hände... Jag tänker nu att denna dagen från och med nu kommer att vara Dagen Då Trotsen Vände och Försvann. Det vore fint, lagom till semla och jaktstart i skidskytte.

(Lilleman fortsätter vara risig i magen. Så pass att jag fick skjutsa hem honom från, i vanliga fall, högt älskad utelekardag till sjuke fadern i hemmet. När ska det gå över egentligen, 2-3 veckor med 4-5 blöjor per dag. Tur att här hinkas vatten i parti och minut, ingen risk för uttorkning.)

Pffffffft.

Det finns nötter och det finns megadummiganötter. Jag förvånas och förbannas återigen över människans obetänksamhet och vill i mina mest primitiva stunder slå och skrika, i förhoppning att sånt fungerar som problemlösning. Problemet med människor med min personlighet är att det inre lätt kokar (över) och måste få utlopp för att man ska må bra. Efter fredagens fräckhet tog jag så efter lunch tjuren vid hornen och frågade nåt i stil med "what the hell?" och är vi inte vuxnare än att vi adresserar varandra och kanske, kanske drog jag också nåt från en gammal barndomsramsa om den där som går i alla gårdar...

Sen kände jag mig mindre arg men fortfarande förbluffad över tilltaget. En inte helt otänkt tanke var den om att "om jag hade varit av ett annat kön, och en sisådär 20 år äldre, hade det då hänt överhuvudtaget...?"
Nackdelen med sådana tankar, och också med ilskan, är att de lättast äter upp den egna energin och därför mår bäst av att lämnas i molnet av arga utrop jag i dag lämnade efter mig. Igen. Men nu var det länge sen sist och jag tränar åter på att andas djupt, med en sista uttömmande suck över icke-verklighetsförankrade figurer i min närhet. Suck.

Time goes by

Småkompiskalas och fantastiskt väder. Känns som att våren börjar spritta i ådrorna. (Därav den extrema tröttheten?) Mycket pulka, varm choklad och lek i snön just nu. Tiden räcker inte till som vanligt. Vänner, familj, träning, kul, jobb och studier har svårt att samsas. Första momentet på nya kursen missades i fredags och nu känns det som "hur tusan ska jag hinna det då?" trots att jag så gärna vill!

Storasyster leker rollekar som aldrig förr och testar minst lika mycket; tid, ork och energi förbrukas snabbt under de förutsättningarna trots att hon är ljuvaste ljuvlig mellan varven. "Ääälskade mamma, skulle du kunna hjälpa mig med det här?" "Det gööör ingenting." Lillebror är risig i magen och gnäller lite mer än vanligt, stormar fram i behov av tillsyn och är fortfarande lika mammatokig. Vill gärna vara nära, ännu hellre i famnen. Mysigt men kostar sitt det också. Alla delar fina, bra och kul men med solen uppe över trädtopparna igen känns det som att mer ledighet och timmar på dygnet skulle sitta fint. Tick-tack.

Och på den ??? dagen...

Dagens middagssnack:
-Nu kommer jag ihåg när du fyller år, T. säger farfar.
-Kommer DU ihåg när du fyller? frågar mamman som vet att barnet vet.
-???
-Den f-f-f...?
-???
-Den fem...
-Men mamma! Jag fyller på den femmonde dagen. Till våren.

Budskap att dra lärdom från: Sluta tjata om oviktiga födelsedagsdatum (på hösten) och låt barnet äta ifred.

Pust och det.

Till barnens förtjusning består veckan (och har bestått) av lekande date:ar och annat kul till både höger, vänster och utåt. Tisdag utedag med grannen, vars dagis var magsjukehärjat. Onsdag heldagslek på öppen förskola och två avtuppade barn i soffan vid jobbhemkomst. Torsdag vaktande av grannkompis på kojäventyr inne och snöhögsutforskning samt lillebrorspulkadragande ute. På det middag hos farmor och bokskrivande farfar. Fredag lunch och lek med fina familjen med bussugnaste barnen (Nu vill A träffa M mamma!). Lördag barnvakt av andra skönungar till föräldragruppsförbundna som ska iväg på vuxenegna trevligheter. Och så söndag då. Kalas för två små sköningar och fortsatt fullt ös anas runt knuten. Kanske inte konstigt att träningen fått stryka på foten den här veckan. Och renovering. Och puss innan gonattkrasch.


Helt slut sitter jag så här med nybakade semmelbullar i frysen och lekredigerar foton i stället för att sova. Som vanligt. Good habits die hard, eller hur var det nu?

Till historien.

En tokproduktiv dag med x antal timmar utomhus med pulka, spark, snöhög, spade (vad annars???), njuuut av lagomt frisk luft, kompislunch, innestädning, sagor, Tema: hemmagjord middag (egna hamburgerbröd, egna superdupergoda hambisar, egen dressing, egna strips och fab fruktsallad), skottning, dusch och idel vänliga samtalstoner.

Dessutom(!!!):
Jag har sytt idag. I kloka kvinnors lag har jag sytt. Ville bara dokumentera händelsen som för att bekräfta för mig själv att det faktiskt hänt. Good Lord, jag har sytt.

Troligt scenario: "Snökaos" Right y'are!

Nu tror jag att det möjligen börjar vara så att snälle herr Bore har missförstått något väsentligt och hamnat på inställning Istid i stället för Vinter. Snö är bra och fint på alla sätt och vis men när man måste skotta 3 decimeter om dagen blir man kanske aaaaningen less och skulle kunna tänka sig att skicka liemannen till Vinterkungshimlen pronto. Bara en sån liten sak som att ta sig till en fin närliggande småby för vänskapande för alla tre i hemmavarande familjen visade sig vara att trotsa döden. Blåsa bort, snöa över eller slungas av vägen; alla tre troliga alternativ hur livet i dag kunde ha avslutats.
Tack och lov fick vi i oss den gudomliga lunchen och hade en, som vanligt, trevlig stund och nu hoppas jag innerligt att snön slutar falla innan lördag då IKEA-tripp är inplanerad. Vill och behöver(!!) verkligen åka så vi kan få klädkammaren färdig nån gång! Börjar bli less på den charmiga gipsomgivning som råder utanför sovrummen...

Just nu en ganska harmonisk och lågtrotsande atmosfär i hemmet. Känns skönt. Skrikrösten är min tråkigaste och värsta och tyder på hård tålamodsprövning och slukar energi som inget annat. Och nu måste ju några kWh sparas och spenderas med spaden i hand.