Om att skilja agnarna från vetet

Vår lilla bästis som nyss var så sjuk och låg med slangar i sin lilla kropp på en barnavdelning är nu så långt det läget som möjligt är. Första veckan hemma var bra men orkeslös då han inte åt och hade skippat detta i ca. 2 veckor (sjukhus+hemma). Go och glad, men trött och lite vinglig på benen. Tack och lov, som alltid, med vattenflaskan i högsta hugg för ständig vätskepåfyllning. Magen strejkade lite av antibiotikan och middagsvilostunderna blev långa och två.
Nu så här en nästan en vecka efter medicinkursavslut så undrar jag om någon bytt ut mitt barn mot ett annat liknande. Frukost, lunch, mellis, middag vuxenportion. Glad sång efter nattsömnen, stojigt bus med storasyster och häng på dörren för att ta sig ut så snabbt som möjligt. Massa tid ute med plask i de gigantiska pölarna utanför huset och tillbaka till en vilstund per dag, förvisso lång men bara stärkande. Absolut fullt hålligång från morgon till kväll och trots att kroppen visar några kilon mindre så är återuppladdningen nu hundraprocentig. Barn alltså. Wow. Pigg som en mört, stark som en oxe, hungrig som en varg, glad som en lärka, flitig som en myra, hungrig som en varg, törstig som en kamel, som en kalv på grönbete, modig som ett lejon och allt det där (lite kall som en fisk också med stundom blå läppar, händer och fötter). Och jag bara - stolt som den tuppmamma jag faktiskt är!