Herre min gott som jag tömt mina tårkanaler ikväll. Det var ju alldeles för ljuvligt. Först en inledning med den mycket känslosamma Marie som satte den extremt emotionella typen här hemma i svallning (dvs jag) redan i förstadiet. Sen Amanda i en av mina favoriter sen långt innan idolpåhaket. Halleluja som med Rufus Wainwrights röst värmt upp, inför detta ultimata ögonblick, på datorn här hemma bra länge nu. Det blev alltså min bästa idoliga stund någonsin. Helt enkelt mitt Halleluja (ja, man sparar dem väl till språkligt välanpassade tillfällen...) i hela den här Kishtiinspirerade grejen. O underbara lilla 19-åring - gör många skivor som låter så och jag lovar att lyssna på dem varje dag i resten av mitt liv. Så grinade jag och snöt mig några gånger och sen visade det sig att Andreas Stenman äntligen åkte ut och jag gjorde några obscena segertecken och kände mig ännu mer känslosam.
Nu är ju bara frågan: Vad fasen gör man med fredagkvällarna när det här är nu snart över? Pratar med varann igen istället för den sedvanliga idol+smällaavpåsoffanitrötthetenstecken - ritualen? Vet inte om jag pallar. Vilken tur att julen snart är här för att ersätta fredagslugnet. Då kanske åtminstone nå´n annan orkar prata...!?
Trevlig helg alla finfina!
3 kommentarer:
Jag håller med dig. Amandas första uppträdande var enormt, fick gåshud och tårarna fullkomligen rann ner för kinderna. Vilket framträdande! Det absolut bästa jag någonsin sett i Idol....
Kanske en träff under julen?
Kram
Kajs
Men ååå så bra det var! Jag satt som du, hulkande i soffan. Och det bästa av allt: Jag var ensam hemma så jag kunde hulka med ljud.
Och vad gör vi sen med fredagskvällarna? Jag vet inte... Kan man köpa DVD-boxen kanske?
Kram!
Oh Kajsie. I would love to. Dejt är välkommen. Kan vi klaga lite på våra jobb då?
Ring mäjj sän. Kram
Sophie. Hur bra som helst! Den här gången vi för övrigt lyckas träffas alla tre!?! Vore väl trevligt va!? Under förutsättning att du också klagar förstås!? /Love
Skicka en kommentar