När mörkret smyger sig på går min kropp alltid in i ofrivillig dvala och ögonen antar en oklädsam rodnande färg. Synd det där. Jag älskar verkligen hösten; den kyliga luften, de vackra färgerna, mörka kvällar med brinnande värmeljus, långa promenader och allt annat mysigt som hör till. Men kropp och huvud säger nej tack och sover gärna en och en halv timme extra på morgonen. Tyvärr går det sisådär med den biten då det faktiskt finns ett jobb att sköta men ÅH! som jag skulle vilja ligga kvar i svala sängen under varma täcket varje morgon. Helst ensam i huset med inget att sköta om förutom sidorna i nån bra bok långt efter gryningsdags.
Det känns som att de dagarna är minst 35 år bort.
Det går segt nu, kompis, det går segt nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar