Fredag!!

Med mousserande alkoholfritt, massa tända ljus och en vilt freestylande och showande liten tjej blev det här till en riktigt trevlig början på helgen! God mat och mys med lilla familjen är verkligen bra för själen! Har haft en tung gravvodag idag med lite sömn och mycket ont så glada fredagsfeelingen var en välbehövlig paus.

Nu har vi dessutom beställt dörr och hoppas på snar leverans för sista rycket så känslan under fötterna är ännu lite lättare än tidigare.

Nåväl, tänkte bara önska alla en fantastisk helg och skicka några tankar till både höger och vänster i världen. Tänker på er ALLA trots att jag är urkass på att höra av mig!!
/Hon i den egna kokongen som tillbringar tiden med att föda upp världens nästa stora danstalang (Små Grodorna idag var HELT hysterisk... :-D)

Kyla becomes me

Sitter här och fryser i inomhusstormen. Råkylan kryper in genom fönstret (kanske inte så konstigt med tanke på att det är vidöppet) och att krypa ner med en bok är föga lockande. Alla delar utanför täcket blir ju stelfrusna. Men ÅH så skönt det blir där under när näsan når kallgrader utanför. Det passar nog mig, min kropp och mitt temperament att bo här i nordligt streck. Behöver liksom den där nedkylningen nån gång per dag för att hålla mig hälsosamt levande.

Nu drömmer jag om en helg som inte går fort och som bjuder på massa sol och promenader i skogen. Gärna med familjen men en och annan charmig hund kan också få följa med. Tur att vi ska vakta en sån på lördag då.

Nu ska här sovas och värmas kalla fötter på varm, nyduschad man. Kan bli lite av en kamp. Dagens äventyr. God natt!

Fotbollsmage

Jaha så det var ungefär runt omkring nu som det började alltså. Nu har jag tydligen kommit till det stadiet i graviditeten när magen börjar förbereda sig för att så småningom trycka ut det lilla livet där i. Mjuk och slapp respektive stenhård och fotbollsstor om vartannat. Mycket energi slukar hon också. För idag har jag bestämt mig för att det nog känns som en hon. Har ju faktiskt varit på ett andra ultraljud för en sisådär 10 dagar sen men såg tack och lov inget kön och fortsätta fantisera och tro tills det är dags för utfärd.

Anledningen till andra kollen är att jag ligger rätt högt över den inom grav-kretsar så kända symfus-fundusmåttskurvan och skulle kolla om det var en jättebebis jag huserade. Inte det, allt ok och lagomt, precis rätt mängd fostervatten och ingen diabetes så jag får helt enkelt leva med att ligga ovanför kurvan. Precis som att jag aldrig gjort det förr...

Choklad i kopp med hembakt dopp

Tänkte nu följa en tidigare tanke och ta det lite lugnt innan dagens dagishämtning. Jag gör som Anna och blandar lite mjölk och mörk choklad i en höstmysig kopp och tar en liten (eller stooor) svärmorsbakad drömbrödskiva som tillbehör. Ensamt mys i soffan är precis vad ett uttröttat preggo behöver. Basånivet.

Agenda: Försenad

I ett upplysningens ögonblick insåg jag häromdagen att vi ju faktiskt måste få tummen ur och fixa färdigt i lillfias rum så att hon äntligen kan börja sova där, så här ett halvår efter påbörjandet. Denna stund av AHA framkallades av den tanke att Den Nya Bebben kanske knackar på tidigare och då blir det nog inte så kul att sparka T ur spjälisen till förmån för det nya livet i familjen bara sådär. Att få det egna nya rummet med stor, skön säng klar och lite spännande få inviga den så här lite lagom innan uttryckning vore alltså det bästa. Så vi lämpade av den lilla pratmakerskan hos första bästa (!!) och satte igång med listmålning. Annars brukar hon gärna vilja vara med och hjälpa till, gärna måla lite med fingrar och hår, och jag var inte vrålsugen på svarta kladdiga tapeter i resten av huset så hon fick sova i favoritskogen i två föräldralediga nätter.

Med ett jobbflyt och lite övertalning av sambon som lätt blir irritationsstressad av mina snabba beslut (och inte ens värsta pussmunsplutningen räcker som muta ;-D) så är vi nu färdiga med kritiska steg 1 och fönstret är äntligen så gott som klart. Nu saknas bara den där fina knallgula, herrgårdsdörren som jag ser framför mig i mina drömmar. Får väl sikta på ett steg 2 nästa helg. För nu måste hon, ta mig tusan, få sova där inne som det varit tänkt i ett år eller så.

För övrigt så tror jag att jag couvadar (=har börjat boa mig)... Jag har bakat både kakor och goda små bröd, parallellt med övrigt pysslande och tänker mycket på små lampor och färdigställandet av diverse små och stora sysslor. Sambon säger STOPP och hänvisar till aningen höga räntor och att det kanske inte är så klokt att göra av med hela bufferten i ett huj. Buffert-schmuffert säger jag och vill helst köpa elgrejer till alla husets rum, måla om hela den förfärliga fasaden, fixa i ordning sovrummen i luxuös och överdådig stil och snabbt genomföra nya planlösningen med hall och allt. Jag röstar för motorsåg och starka, snabba män som jobbar gratis och har med sig alla ombyggargrejer som behövs. Här ska boas. Tjing.

Tidsprioriteringar

Har precis reviderat bloggläsaren och tagit bort en hel traktorlast med inspirerande inredningsbloggar. Jag måste liksom sluta lura mig själv och tänka att jag ska ha sådär fint och pyssligt snart. Vårt fixande myrkryper sig framåt då det riktiga Kapitalet saknas för att kunna hålla på och ansiktslyfta vårt gamla hus för jämnan. Vi är dessutom så gammelmodiga att vi föredrar att spara ihop till varje grej = det tar tid förutan tid att få något gjort. Alltså åker inspirationen och jag får nöja mig med att kolla hos andra och bara ibland.

Min tid spenderas i stället lämpligast just nu i diverse diskussioner med vår 2-åring som är övertygad om att hon vet hur världen vänder sig i precis alla lägen. I morse innebar en sådan vändning att hon, i den engradiga värmen, sprang ut så fort hon kunde för att undvika sin vaggande gamla mor, kastade en bok i det genomblöta gräset och skulle bestämt sitta där och läsa den, inte alls inne i varma soffan. Och vi som redan var sena till våra respektive skolor... Inte verkar det bli bättre av att hota med allra elakaste rösten heller. Då härmar hon bara, skriker lite högre och blir ännu mer tvärsöver.

Trots står visst före inredning i uppslagsböckerna hemma hos den här familjen. När barnet själv får välja.

Sovmorgon har guld i mun!

Jag har detta år svårt att få till det med timmarna på mitt schema så därför har jag lite fritt spelrum att ligga kvar i sängen tills lilla snuttan vaknar vissa omsorgsfullt valda onsdagar. Det är, i just denna extrema tröttperiod, en välsignelse att få tänka "bara två dagar kvar tills jag får sova" på söndagkvällarna. Det är förmodligen det som får mig att överhuvudtaget pallra mig ur sängen de två första veckodagarna. Varför är det där som alla försäkrade mig om BC* inte ett dugg sant i mitt (vårt) fall? Det här med att "bara du/ni får barn så kommer du/ni att vara pigg på morgnarna".
Jag vet att jag nämnt det förut men det är en sån här sak som får dagisfröknar att titta lite snett på en när man stressar in och flämtar "vi sov så länge att det blev en smula bråttom... igen..." Opedagogiska förälder som borde kliva upp minst en och en halvtimme innan lämning, äta frukost i lugn och ro och leka roliga lekar i det välstädade vardagsrummet för att fylla ut tiden innan dagis tar vid. Så tänker de nog minsann om sömntutor som mig som stapplar in närmast groggy och mumlar något osammanhängande varje gång barnalämningen sker innan 9.
Och snart kommer nästa... Hoppashoppashoppas att h*n också gillar att morgonsova!

Morgonhälsning

I morse när jag kom in i Ts rum för väckning möttes jag av ett "Heeej pussgujka!". Behöver jag säga att dagen levts leende?

Nu säger jag ett illamående godnatt (Varför lät jag mig luras att äta en massa glass egentligen när jag vet att jag alltid mår illa efteråt...?) till alla pussgurkor därute.

Äntligen!

Och trots litteraturprisartider så tillsyftas icke den franske vinnaren utan helgens VÄLbehövliga upprensning/gårdsstädning. Vi har ränt runt i så många helger nu och påhälsat, hundvaktat, insjuknat och tillfrisknat att vi inte varken haft tid eller orkat ta tag i vårt personliga utomhuskaos på låååång tid. Käre far röjde fram vår fantastiska utsikt för ett bra tag sen och den enorma rishögen som då drogs ihop har legat och legat och legat på sin plats sen dess. Ännu kärare far laddade också upp oss med en släpfull prima ved som också den försakats och vilat säkert under kåpan utanför vedboden.

Nu är den inkastad och staplad, 4 (eller 5... eller möjligtvis 6...) fulla släp med ris är bortforslade, golvet i lilla grillplatsvedbon är fixat och den andra veden inproppad där i väntan på eldbrinnande mysigheter framöver. Vi har burit bort gamla pallar, tagit bort en rasad järsgård, klippt ned humlen och fikat efterskotterat födelsedagsfika med vänner och sedan dess lekt lyckligt med en spinnande, plingande microvågsugn och ett finfint pussel!
I brist på nån ledig sekund på tu man-kvinn hand så hyrdes sen svärföräldrar in och vi kunde gå ut och äta fint och prata om livet bara vi; ingen tv, inget barn och inga sidospår. Även detta ytterst välbehövligt och skönt att påminnas om varför den där typen som hänger i samma tv-soffa här hemma faktiskt hör ihop med just mig och varför jag är så glad över det!

I någon ledig stund mellan alla dessa sköna höstluftsaktiviteter har vi övertalats av den lilla pratmostern att se på "schiml" som då såklart är hennes nya favvis; The Film, samlingen och "animeringen" av alla tre Benny-böcker (Nämen, Jamen och Nöff Nöff). Den vill hon se om och om och om igen, trots att hon redan kan hälften av orden och jag vill kräkas när jag hör första tonen i inledningsmelodin ("Mamma huvva").

Bra helg med andra ord. Mycket gjort = ett förnöjt sinne. Åtminstone när kroppen använts på uteplan i många, många timmar per dag. Sånt gör mig nöjd. (Värre är det med inomhusstädningen... *suck*) Nu väntar visst en lika bra vecka har jag hört. Samma till er!

Svårgreppbart

Sådärja. Nu har vi inlett det nya barnspenderandet och köpt en syskonvagn. Majgadd. Det är verkligen på riktigt. Stora lilla tjejen ska sitta i den tillsammans med en b e b i s om bara ett litet tag. Känns ju helkonstigt nu när jag tänker på det. Den här graviditeten har fått så mycket mindre fokus och uppmärksamhet från min sida att jag kanske knappt registrerat att vi nog vid nåt tillfälle har bestämt oss för att skaffa ett barn till. Med en bred vagn utanför sovrumsfönstret kanske jag förstår det snart. Det är nog inte det ultimata Wahlgrenska sättet att förbereda sig på ett fyrahushåll men vatusan...

Jag undrar om det är nåt mer man måste köpa som jag inte vet om eller kommer att vara för trött för att fixa sen. Är det någon kunskapsrik tvåbarnsveteran som kan tipsa mig i god tid? Om den materiella vägen är den rätta att gå för att få en förlossningsförberedande kurs mottager jag härmed tacksamt alla råd som finns i anteckningsböckerna där hemma!

Det eviga tröttmat

När mörkret smyger sig på går min kropp alltid in i ofrivillig dvala och ögonen antar en oklädsam rodnande färg. Synd det där. Jag älskar verkligen hösten; den kyliga luften, de vackra färgerna, mörka kvällar med brinnande värmeljus, långa promenader och allt annat mysigt som hör till. Men kropp och huvud säger nej tack och sover gärna en och en halv timme extra på morgonen. Tyvärr går det sisådär med den biten då det faktiskt finns ett jobb att sköta men ÅH! som jag skulle vilja ligga kvar i svala sängen under varma täcket varje morgon. Helst ensam i huset med inget att sköta om förutom sidorna i nån bra bok långt efter gryningsdags.

Det känns som att de dagarna är minst 35 år bort.
Det går segt nu, kompis, det går segt nu.

Sött men sant

Nu är det exakt precis två år sen vi stapplande rörde oss i riktning mot förlossningen i Umeå. Gående såklart med nån axelklängande paus då och då när värkarna tog över benviljan. En hel liten livstid som samtidigt gått så oerhört fort.
Den där lilla bebisen som kom ut 5,5 timmar efter den pausande promenaden har alltså på nåt oförklarligt sätt hunnit bli 2 och vi har förberett lilla kalaset hela regniga dagen idag;
bakat bullar och tårtbottnar, slagit in paket och blåst upp ballonger, städat och fixat morgonöverraskningsbricka.
Såklart har jag, som extra hormonstinn öm moder, låtit tvååriga kärlekens alla perioder låtit passera revy. Det lustiga är bara att det på något vis känns som att det bara är just-nuet som existerar och att hon alltid har varit och sett ut som hon gör just nu. Alla vakna nätter och amningsläckande bröst är som bortblåsta.

Tvåårsstatusen ser sammanfattningsvis i stället ut som så att språket fullkomligen exploderar och humöret åker på en evig berg- och dalbana. Långa (4-5-ordiga) meningar yttras bestämt och ömsom störtgrinas det argt på golvet, ömsom pussas och kramas det med liv och lust. Förskolan är fortfarande världens bästa grej och häromdagen möttes den gossugna mamman av ett "mamma åka baka jobbet liten tund" och springande ben åt motsatt håll. Vill helst vara kvar och måste försäkras om att morgondagen också innebär ett dagisbesök för att vilja åka hem med mig.
Hon trotsar numer så ofta det finns tillfälle och gör precis allt man inte får med ett illvilligt flin på läpparna. Blir responsen ilska är det hur kul som helst att göra igen. Hon blir själv hiskeligt arg när inte egna viljan efterföljs som en dag när vi var ute och hon inte fick mellis på "tappan". Då traskade hon raskt iväg, vände sig om och sa "heddå mamma, åka långt bort, Malta". Eller då hon passade på att måla hela ansiktet med tusch när jag var på toa och sen efter utskällningsläxan sa "åh så dumhetej, tätta bort, baja jita pappjet". Hysteriskt roligt men bara att ta på sig allvarliga minen och skaka förståndigt på huvudet och se arg ut.
Hon har inte riktigt fått kläm på det här med personliga pronomen än och meddelar ofta vad hon gör i fråge/uppmaningsform (eftersom hon härmar mig då alltså) typ "bajsar du", "lägg dig ner!" fast hon egentligen vill berätta vad hon själv gör. Hon fixar det bättre när hon pratar om sig själv i 3je person; "T lägga sig "T tojka borde´" men då utelämnas ju du/jag-problematiken så det är kanske inte så konstigt.

Ett annat framsteg är att blöjfria hemmastunder numer meddelas med "kissnödi" och de lyckade toabesöken blir allt fler. Det slår mig att hon blivit stor när hon sitter där på toaringen, har gjort sin grej och allvarligt meddelar "T tojka själv, inte mamma hjäppa"!
Vi kan också prata om sånt som hänt tidigare (hon har ett jäkla minne!!) och sånt som ska hända och hon fixar att böja dåtid till sovit/badat/åkit och framtidstankar till "inte nu/sen/imojjon/efte sovit/liten tund/nart/all'es stax". Älskade babblande barn.

Den här med att ha barn blir visst bara bättre med tiden och vi känner oss så himla guldkantade av att få ha vår sköna, mjuka, mysiga, arga, trotsiga, yrvädriga, superblonda nakenfis hos oss i just vårat hem. En spräckande stolthet i bröstet.
Hoppas du får världens bästa 2-årsfirande, paketöppnande, tårtfikande, ballongkastande kalas älskade, älskade pruttgumman!!!