Söndagen blev en sån där bra helgdag som man har ibland när man hinner umgås med en massa gamla goda och vara ute i snön och äta god mat och prata om viktiga saker och storfamiljumgås och vräka i sig fika utan att känna sig världsonyttig. Sen på kvällen var det som att allt det försvann och förbyttes och förtogs och ersattes av tråkerier i stället. Måndagen gick också den lite i svart färg. Ingen sömn, världens blödningar, utmattad, avblodad och outsövd med snudd på migrän gick dagen inte, varken snabbt eller smärtfritt förbi. Och så nu idag då. Världens längsta, tyngsta dag och jag känner mig helt uppfylld av glada tankar och hurrarop igen.
Hur kan kroppen så brutalfort fylla en med svarta respektive rosaskimande hormoner om vartannat? Och varför?
Nu ska jag ta vara på de rosaskimrande och njuta av de sista kvällsminuterna med lilla tjejen som visst inte var så trött efter en 3-timmarsvila och nu stapplar omkring med sista lilla kvarvarande energin en hel halvtimme efter vanliga läggningstiden.
Uppdatering: Inget särskilt har hänt. Stormande mens. Ingen sömn. Förhållande på trötthetslågvarv. Massa jobb. Lite tumansunderhållande aktiviteter. Slut på energi. Inget mer dramatiskt än så orsakade veckostartarsvackan. Men tack för tillropen!
3 kommentarer:
Din lurifax! Som jag undrat vem du varit när jag i någon månads tid läst din blogg.
Jag skrev glatt tillbaka dig på min länklista
Hoppas det går bra utan mig på fredag :D
Men fy tusan! Vad är det som har hänt egentligen? Låter läskigt. Skönt att det känns bättre i alla fall. Och nu är det ju faktiskt snart helg!
Många kramar!
Anna: Ska försöka fixa dåtidens Paris utan dig. Kan dock bli tufft! Ha en underbar huvudstadsrelax!!
Soffan: Dålig dag i kvadrat? Nu är det bara ryggontet som kvarstår. Men det är ju konstant så det gör varken till eller från...
Trevlig kjoldag på dig språkfröken!
Skicka en kommentar