Ett rör ska slås in i marken. Stenar tar emot. Jag försöker ta bort stenar för att röret ska kunna slås in i marken. Det går sådär eftersom det ligger en massa grenar och skit i vägen. Jag bestämmer att det är bättre att jag tar bort grenar och skit som är i vägen. Det är lite svårt i en brant slänt. Jag kanske tappar en liten kvist neråt.
- Kasta inte HIT grenarna!!!
- ???. Men lägg av!
- Jaha, så du kastade inte hitåt... Vad är det här då? -liten bebiskvist i handen-
Jag slutar rensa grenar och går och gör egna saker utan fräsigt ackompanjemang. Spelar man i barnens liga gäller inte jämställdhetslagarna längre. Jag hör hur det svärs där nere. Men jag tänker då inte vara den som det svärs på bara för att det finns stenar i marken just där. När det slutar banka kan jag gå dit och säga att det blev bra det där du. Kanske fråga om han vill ha en liten colacola för väl utfört arbete. För jag ler trots obefogad irritation lite inombords. Så utomordentligt barnsligt. Varför skulle jag medvetet vilja kasta grenar på en bryggbyggare?
6 kommentarer:
Neeeej, vet du vad!? Sånt där ska man ju inte tåla - vill han inte samarbeta så kan han göra jobbet själv. *tjurar*
Kanske var det något annat som klämde?
Exakt! Nej, inget annat klämmande. Han har lite lätt för att tjura när saker beter sig lite motvilliga till hans försök bara. Det kan gå ut över mig om jag har oturen att befinna mig i närheten. Men det är inte synd om mig. Jag är (tyvärr) likadan!
Dumt att göra det mot den man älskar allra mest men det är ju lättast då. Vi känner varandra så väl vid det här laget så taktiken att undvika idiotiutbrott är att undvika och avvakta i några minuter. Nackdelen med ett hetsigt humör (men det kan i och för sig också vara fördelen för aggressionerna tenderar sprida ut sig och sällan bli särskilt uppladdade).
Jag tar det (= skiten) inte och han tar det inte så det brukar bli rätt så bra till sist ändå. Men jag hör själv hur otroligt löjliga argument det kan leda till ibland. Därav löjeväckandet som leder till de egentligen opassande inombordsskratten.
Det underlättar ju faktiskt med att du är likadan. Med humöret menar jag... Speciellt när vi snackar jämnställdhet.
Fast jag kan tänka mig att det går åt väldigt mycket energi? Eller är det bara för att jag är så olik i mitt temperament? Blir matt av sånt smågnabb, jag skulle nog känna mig kränkt om Robert trodde att jag kastade dit grenarna. Typ att jag inte kan ta skiten.
Har aldrig varit bra på det.
Men som du skrev så känner man varandra väl och man kan vara sig själv med den man älskar mest. Det är ju ändå det viktigaste. Att älska varandra oavsett hur bebiskvisten kom i vägen. Och inse att man är olika...
Jaa hahaha. Jag skulle nog också känna mig kränkt om han faktiskt på riktigt trodde att jag hade kastat grenar på honom. Men det är precis därför som jag måste skratta åt eländet. Eftersom att det inte handlar o m grenarna utan snarare om ett kasst sätt att uttrycka irritation/frustration över något annat (precis motsatsen till vad jag tidigare skrev men det blev så otydligt då tror jag..). I det här fallet att det inte gick så bra att slägga in röret i steniga marken.
Jag som är optimisten och skratterskan av oss två blir förstås först förbannad men så fort jag lämnar utbrottshärden måste jag skratta åt den höga graden av löjlighet i det sagda.
Jag tycker på sätt och vis att det är skönt att det kommer nån sån här liten skitgrej då och då för vi bråkar så sällan och aggressionen måste ut på nåt sätt... Och ja, såklart att det tar energi för stunden men ingen långsinthet gör att det är över på 5 röda. Det hettar snabbt till och sen är det avkylt direkt efteråt (nåja, några minuter tar det nog allt).
Måste låta konstigt för mer sansade människor som dig och din sambo but it works for us hethumörare! :-) Jag har ju sagt att vi bor i Dårhuset... ;-D
Äsch! Det är kanske jag som bor i Dårhuset! Vem är det av oss som är sjukskriven för psykiska besvär? *skrattar*
Jag tror att ni har hittat en lösning som fungerar för er. Hethumörare. :-)
Härligt att få en inblick i andras liv och relationer - ibland tror man att alla har det som en själv... *himlar med ögonen*
Häftigt är det i alla fall hur man växer ihop och bitarna i relationen faller på plats. Att bli föräldrar var för oss att bli ett ännu tätare team, vi jobbar för samma mål och med respekt för varandra. Ett givande och tagande... som kanske blivit lite snett sen jag drog på mig en utmattnings depression... Robert ger och jag tar ;-) men det håller på att jämna ut sig efter hand jag mår bättre.
Och det är häftigt att se hur relationen utvecklas. Hela tiden.
Hej kära kusin. Jag har hittat din blogg. Hade en liknande upplevelse en gång vid ett försök att sätta madrasserna på plats i en dubbelsäng. När jag efter att ha tappat min del får höra: "Du kan ju inte släppa madrassen på mina fingrar" valde jag också att gå och utföra andra sysslor. =)
Kram Anki
Skicka en kommentar