Jag vet inte jag. Jag tror att T inte vill ha nåt med krypfasen att göra jag. Hon är nästan 10,5 månad nu och visar inget större intresse för att ta sig fram via knän och armar på golvnivå. Snurrar i stället runt, runt och stannar ibland upp för att sprattla hysteriskt upp och ner med armar och ben som en fisk på torra land. Vill gå gå gå med hjälp av oss stora gående varelser som ett bättre och betydligt mer lockande alternativ. Sätter sig inte upp. Drar sig inte upp till stående med hjälp av strategiskt utplacerade föremål. Går med våra händer i sina. Eller då och då i gåstolen.
På BVC säger man förebrående: "ha henne på golvet så mycket ni kan, INTE i gåstolen". På koll och försäkran om att inga allergier utvecklats hos lilla livet under besöket på barnmottagningen säger man mindre förebrående: "ha henne på golvet så mycket ni kan, INTE i gåstolen". Vi har henne mycket på golvet. Hon sitter mest bara i gåstolen när vi vill ha lugn och ro en liten stund då vi äter om vi inte lyckats time:a ihop våra mattider. De säger sen: "var inte oroliga, det är såååå oooliiika, det kommer nog". Vi är inte ett dugg oroliga. Vi vet att det är såååå olika. Vi tycker nog snarare att det är ganska skönt att hon inte kan sticka iväg och bada på egen hand om vi tittar bort en sekund (eftersom vi är ute för jämnan och bor PRECIS vid vattnet). Jag undrar bara varför det är just de människor som ska förstå och motverka eventuell oro som alltid får en att få dåligt samvete och känna sig som en dålig förälder. Det tycker jag är skit.
4 kommentarer:
Trevlig och intressant blogg du verkar ha, jag återkommer!
Jag har en som är 1 år och 3 månader, hon springer!! Men helt rätt av någon underlig anledning blir man jämt lite oroad a´v expertisen fast det borde vara tvärtom, de skulle ge en stöd och trygghet...men jag är inne på min tredje så kanske är jag lite mer cool nu...eller inte?!
Åh, tack! Kul att du gillar!
Inte så mycket att jag blir oroad -mer irriterad- över att de på nåt vis alltid ska påpeka saker och ha den där snusförnuftiga "men du gör väl ändå SÅHÄR för ditt barns bästa"-ton i rösten. När jag egentligen tycker att de ska stärka föräldrar. Det får mig att fundera på hur man känner sig efter ett besök om man är riktigt osäker redan innan.
..känner igen det där, inte oro utan IRRITATION. Edvard var nyss på sin 1-års koll. Där antog de att han drog sig upp och gick längs saker. När jag sa att han nyss hade börjat ta sig framåt kunde man ana ett visst missnöje från läkaren....som naturligtvis var tvungen att kolla hur han tog sig.
Kram Jenny
Jenny: Irritation var ordet. Inte oro. "Ett evigt fjanteri" är det mest passande jag kan känna när vi beöker BVC ibland. Och: Lägg ner hönsmammepropagandan, tack!
Tur att det inte bara är jag...
Kram!
Skicka en kommentar