Nu har jag avverkat mina första två arbetsdagar på nästan ett år. Konstigt att takten fortfarande sitter i. Kaffedrickar- och surrartakten vill säga. Med viktig planering och annat går det väl sisådär i vanlig ordning. Det ska vara kniven på strupen för att något större och mer världsomvälvande ska bli gjort så här i uppstartarfasen. Vilken tur då att jag bara jobbar i 4 dagar till innan jag lugnt vaggar tillbaka till mammaledighetens slutfas. Men nu har jag i alla fall fått en liten försmak på hur det kommer att kännas att börja om och lämna lilltrollet i pappans händer om 7 veckor.
På måndagmorgon kändes det faktiskt lite jobbigt med aningen av en klumpibröstetkänsla. Undrar bara hur det kommer att kännas när det blir på riktigt om en och en halv månad. Aldrig mer ledig med bästa T. Konstigt och lite sorgligt gissar jag.
Jag kan nog dock vänja mig utan större problem om den verkliga framtiden ser ut som idag. Den hårt förvärvsarbetande kvinnan kommer hem till bryggbyggande sambon som genast sätter igång med ljuvliga kassler med dragonris och aprikossås-middagen. Sånt får mig att se ljust på en pappaledighet och en mammajobbartid framöver. Mat på bordet vid fem. Dammsuget golv. Rastat bebisbarn. Kanske till och med borttvättad klädhög i källaren. Mmmmm.... (med bästa Homer-uttal)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar