Sist vi var iväg på promenad med våra återvinningsgrejor så rev jag av en klistermärkesadresslapp från en kartong. Det var en bokleverans till mig och därmed var det också mitt namn och adress som stod präntad på lappen. Ganska stor var den dessutom. Klar och tydlig.
Idag har jag så varit ute på stans stora lördagsloppis i stans stora park med stans halva befolkning. Lite kyligt var det så jag hade min sammetsiga kofta på mig. Jag tyckte att folk tittade lite konstigt och fnissade men det är ju sånt man kan inbilla sig ibland så jag bara log och gick vidare. När jag kom hem skulle vi ut på lunchprommis då mannen plötsligt garvar till och frågar om jag haft den h ä r på mig på stadens stora loppis idag. Joda. Mycket riktigt. Jag har gått omkring med en stor adresslapp på ryggen. I bästa "3-åring-i-New-York"-anda. Tjugoåtta år och vilse i småstan liksom. Kan inte hitta hem - men du min bäste herre kanske kan läsa på min rygg och hjälpa mig finna en väg till mitt hus? Jag tror det kallas Dårhuset.
2 kommentarer:
*skrattar så tårarna rinner*
Man kanske skulle kunna kalla det tragikomik. Kanske också typiskt mig. Men jag måste erkänna att även jag skrattar så att tårarna rinner vid tanken. Kan inte låta bli att undra vad de normala människorna på loppisen tänkte och trodde om galningen med sin egna adress på ryggen? Moahahaha!
Totalt vilse i pannkakan!
Skicka en kommentar