...har satt klorna i mig. Och djupt. Jag trodde att hela den här fikafasen bara skulle vara en överskådlig tid som ett tag efter första "nybliven-mamma- fikar-tiden" skulle ge med sig. Så där som det brukar vara ni vet. Först är man vrålsugen och fikar vilt till höger och vänster i några veckor och sen tar man sig i kragen och äter 3 kg apelsiner om dagen i stället.
Nu har jag hamnat i en fas där kroppen inte förstått att det är så det ska funka utan kräver både fika och apelsiner - små barn och trädgårdsredskap riskerar slinka ner av bara farten. Hur mycket och hårt jag än bestämmer mig att "i morgon..." så sitter jag ändå där kvällen efter med en craving som heter duga. En kväll var jag faktiskt så desperat att jag åt en rad blockchoklad. Då har man sjunkit lågt. Det var ju förvisso en sån lite dyrare men inget försvarstal är gott nog för mina handlingar den sista tiden. Trots att jag försöker ge bestämda order till mig själv att skärpa till mig så att T ska få näringsriktig mjölk ur mina bröst i stället för extrasockrad milkshake så går det bara inte.
Inte blir det bättre av att det den sista tiden varit straffbart kallt utomhus och jag och snuttan mest suttit inne vid brasan (och den trasiga kaminen...) och jollrat och myst i stället för att vara ute på friska, spänstiga promenader i vintersolen. Gärna då med tunga vikter runt fotlederna såklart. Skulle också börja på mamma-barngympa var det sagt men den är ju såååå långt borta och jag har ju ingen bil och... ja, ni ser - ursäkterna är det inget fel på. Jag skulle behöva någon med en rejält stadig pekpinne som kunde komma och slå mig på fingrarna lite då och då.
Så om ni känner nån sån användbar person så kan ni väl skicka honom/henne åt Bergsvikenhållet med ett hederfyllt uppdrag. Mindre fika och mer motion åt fröken Självdisciplin. Jag börjar i morgon...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar