Älskade, älskade barn!

Våran bebis har bestämt sig för att det sista hon vill göra varje kväll är att äta. Oavsett om den sista måltiden intogs för bara 45 minuter sen så sovstrejkar hon ända fram till att jag kastar fram mitt bröst och låter henne snutta lite. Då somnar hon plötsligt så ljuvt (och djupt!) samtidigt som hon fortsätter att myssnutta lite i sömnen. Hon kryper ihop och stryker försiktigt över mitt bröst med sin mjukamjuka hand samtidigt som hon krafsar försiktigt med den andra under min arm. När jag smält av kärlek och överkommit infallet att faktiskt äta upp den lilla, underbara, mjuka ängel som ligger där vid mitt bröst bär jag in henne till sin säng. Precis som hon var liten, liten bebis så fortsätter hon att sova lugnt och nästan ler upp mot mig från kudden ifrån drömmarnas land. Jag kan inte med ord beskriva den enorma kärlek som kommer över mig i stunder som dessa. En virrvarrig värk i hjärtat blandat med en virvlande värme i magen. Sov gott älskade barn!