Det är jag det. För hur ska man egentligen orka med att fixa till sig själv och se någotsånär respektabel ut när nätterna fortfarande är uppdelade i max 4-timmar-åt-gången sömnperioder? Jag beundrar andra småbarnsföräldrar som verkar hinna med att ha en hög med småbarn, samt bära nya, fina kläder och frisyrer och dessutom med lätthet ha tid och lust att glida ner på stan en sväng för en shoppingtur och en mysig fika med alla de små vildingarna. Samtidigt som de är pigga och glada. Det måste vara en illusion att de har det så men det är det jag ser. Själv tycker jag att det är världens projekt att duscha av mig svett, mjölk- och spyrester och gör det inte alls så ofta som jag skulle behöva och jag går helst omkring i mjuka, säckiga (läs osäck-siga) byxor och en gammal, för stor, urtvättad t-shirt. Det en gång så fint djupröda men numer rosaaktiga håret står för det mesta åt alla håll och avslöjar en inte så klädsam grådassig utväxt som skriker efter att få bli färgad och tillklippt. Om jag försummar mig själv i allt detta så är det inget i jämförelse vad vårt hem får genomlida. Smuligt och dammigt och allmänt farligt för människor som faktiskt vill andas ren luft. Detta är också anledningen till att vi skjutit fram vår städdag i det oändliga. Det stora städprojektet blev för stort helt enkelt och ni förstår kanske varför M blev veckans hjälte som faktiskt tog tag i projektet. På egen hand dessutom när jag lyxigt gled runt på rundtur i en gammal (men nygravid!) väns nya, supermysiga hus med många källor till inredningsinspiration. Alla hjärtliga tankar i världen till honom för detta!
Både jag och huset är med andra ord upp-och-ner och lär fortsätta vara det så länge som lilla pruttan fortsätter med sina intensiva, nattliga ätperioder och tidiga morgnar (i morse behagade hon vakna klockan 0500 med en besynnerlig upptäckarlust och pratsugenhet). Men i allt detta kaos så trivs vi ändå ganska så utmärkt. Jag känner, trots överflödet av perfekta föräldrar som hinner och orkar allt, inte att jag måste göra nåt jag inte känner för och städningen hamnar även fortsättningsvis långt ner på prioriteringslistan. Gäster - ha överseende. Och sunkigheten får jag väl göra något åt när andan faller på.
Jag frågade nämligen M, efter att ha tittat på Trinny och Susannah och deras nya tillfixning av förhållanden, om jag fortfarande är hans "cup of tea" och han meddelade att han fortfarande tycker att jag är en rätt så god sorts te, kanske till och med favvoteet. Vad mer kan man begära av en städande man i sina bästa år? Jag avslutar därför med att tacka Gud för att 30-strecket helt uppenbarligen medför en, i tiden, perfekt anpassad manlig blindhet! Tack Gode Gud!
Bild: Privat & BBC America
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar