Idag har hon dock kört sin mest hysteriska gråtvariant av nåt-är-helfel men jag kan inte förstå vad och jag kan inte trösta (som i vanliga fall). Hon har gråtit och gråtit och tårarna har runnit i floder nerför de ledsna små bebiskinderna.
Jag har tagit tempen - ingen feber. Jag har masserat magen - inte magont (dvs hon kryper inte ihop och pruttar inte). Jag har känt i munnen både uppe och nere - inga tänder. Jag har burit runt och tittat - inget intresse. Jag har försökt sova med henne - mera gråt. Jag har matat - ingen vidare tröst men mat är ju alltid gott... Jag har lagt henne i vagnen för promenad - hysteriska utfall mot trög mamma. Jag har roat med gåstol - kul ett litet eensyweensy tag men sen förskräckligt. What else is there liksom?
Till slut trotsade jag återigen den katastrofalt kalla vind som blåser i Pite idag och gick ut på skakande tur med vagnen. Hon grät och jag sjöng och hon grät och jag vickade vagnen och jag sjöng och hon nästan kräktes efter att ha tagit i så mycket med gråten. Efter kanske en halvtimme var hon så totalfärdig efter allt detta gråtande att ögonen bara föll ihop. Inte för att hon inte kämpade med att hålla dem öppna och gråta lite till men hon var helt enkelt tvungen att kasta in snuttefilten och ge sig. Så nu sover hon och jag passar på att ladda upp med kaffe i systemet.
Vilken frustration när man inte kan förstå och hon är ledsen utan gränser. Tankeläsarlektionserbjudanden någon?
Bild: Ingela Peterson Arrhenius
4 kommentarer:
Usch, det låter som ni haft en jobbig dag. Hoppas det blev bättre efter eftermiddagsluren. Tur i alla fall att lilla T har en mamma som gör allt för att hjälpa henne!
När Siri haft sådana oförklarligt ledsna feldagar brukar jag tänka att det är tur att inte alla dagar är så, utan att feldagarna är sällsynta. Även om det är frustrerande när man verkligen inte förstår.
Ja, tänk. Lagom till att mannen i huset kom hem så var hon den vanliga lilla solstrålen igen. Han som skulle få ta hand om skriklisa när jag flydde undan ett tag. Typiskt hans tur... ;)
Tyvärr verkar det som att även denna dag inleds med skrik och gråt. Men som sagt: babylivet är kort och tålamodet just nu stort. Det är bara att ta vara på det hela. In good times and in bad heter det ju...
Det är alldeles säkert ett utvecklingssprång hon tar nu. Då kan de vara sådär - utan någon som helst anledning. Det är bara läskigt allting och inte ens mamma hjälper att ta bort det läskiga. Bara att rida ur stormen.
Hon är sex månader va? Har du läst Att växa och upptäcka världen? Om inte: gör det! Där är vecka 23-26 en jobbig period och i slutet SKITjobbig. Allt i boken har nästan stämt in på Peo, så boken har varit som en bibel för mig under detta Peos första år :-)
Åh tack för tipset Camilla! Ska genast efterforska!! För nu börjar jag nästan känna mig så där trött som jag var innan hon började att sova på nätterna... I natt vaknade hon 2 gånger och bara skrek och gav sig inte förrän maten fick tysta munnen. *Suck* Jag som trodde att vi var färdiga med det här vakandet nu...
Skicka en kommentar