...är ett koncept som jag verkar ha totalglömt bort innebörden av under min mammaledighet. För jag är verkligen allt annat än effektiv just nu. Idag har jag hunnit... nej, just det ja. Ingenting. Lilla gummans förmiddagslur låser min handlingsberedskap. Jag kan bara dricka kaffe, läsa lite favvobloggar och tidningen och i BÄSTA fall röja undan den värsta röran i köket så att man kan ta sig fram där inne. Konstigt det där när jag så tydligt kommer ihåg hur jag fantiserade om allt jag skulle hinna under hennes sovande stunder. Som om.
Livet som igår kändes så härligt kärleksfullt och levande har plötsligt tagit sig en gråare, betydligt tristare skepnad. Trots att solen skiner. För det är ju det här med sömn och dess viktighet för att undvika att förlora förståndet. Och i natt har jag nog gjort allt annat än att sova. Gick förvisso och lade mig i hyfsad tid men den här senaste tiden med nattliga vak och krav på mat verkar hålla i sig. Camilla tröstade med att det kan vara en sexmånadersövergångsfas men jag vet inte hur tröstad jag känner mig.
När skriken körde igång redan vid 23.30 kände jag mig omåttligt road. Jag försökte trösta med handhållning och lugnande smekningar på den lilla, arga, sprattlande kroppen. Jag sjöng. Och sjöng. Och sjöng. Och precis under tiden som jag "trallade" på var gråten tyst och var bara lite snyftig sådär. Så jag sjöng. Med mörk raspig stämma och trötta undertoner. Jag var till slut så färdig att jag glömde melodin till Blinka lilla som i stället fick bli till en ny hårdrocksvisa utan melodiöst inslag. Efter en timmes oavbruten gråt gav jag upp och matade.
Vaken igen klockan 4.30. Mat direkt denna gång. Klarvaken klockan 6.30. Glöm vidare sömn. Kliv upp, le och ta tag i livet igen. Gäsp. Typiskt att M är borta och tröttheten känns dubbel.
Har åtminstone bestämt mig för att ta en lååååång promenad efter lunch för att få ner lite frisk luft i lungorna och för att få tiden att gå. För såna här trötta dagar känns inget direkt superlockande och jag skulle helst vilja skjuta de kvittrande fåglarna utanför. Tur att jag inte har något gevär.
2 kommentarer:
Din stackare. Det är verkligen pest och pina att inte få sova. Suck. Hade inte pappan tagit det mesta av nätterna här hemma så hade jag nog gått ner i en djup depression. Allt förlorar liksom värde, man vill bara SOVA. Hoppas det blir bättre snart!
Jo det är ju det. Allt går liksom så mycket lättare när pappan är hemma och tar all sån här skit som händer på nätterna. Men han är tillbaka i morgon kväll. Förberedd på nattpass hoppas jag!
För sömnen är verkligen ALLT för mitt humör och dagsform! (Och se! här sitter jag fortfarande och kollar bloggar när det är fullt möjligt att faktiskt gå till sängs och kanske ha sovit i en par timmar vid det här laget... Förståndet är det första som överger en mamma i nöd! ;-))
Skicka en kommentar