På viktkurvan intet nytt

Lite deprimerande att jag inte lyckas ta tag i det här med bulldegsmagen är det nog allt. Ju närmare sommaren vi kommer desto mer kryper det i borde-gå-ner-i-vikt-känslocentrat. Påskens godis, som vi i år var tvungna att införskaffa på egen hand då påskharen valde att hoppa över (hahaaa...) vårt hus i år, har lämnat tydliga spänna-ut-skärpet-märken. Jag väljer fortfarande att tro att jag ska motionera vildsint nu när våren tagit övertag över vintern. Vi får väl se hur det blir. Men vi måste åtminstone bli stenhårda på LÖRDAGSgodis i det Pitska residenset. Och kanske att jag håller mitt löfte om att börja springa (ELLER gå raskt) 3 gånger i veckan då M tar hand om kvällsrutinen med halvårstjejen. Många "kanske" blir det men raka löften blir så definitiva på något vis och när det är mig själv jag sviker känns det ju minus-kul. Alltså tar jag kanske tag i det här med Flubber (=magpartiet mitt) nu i dagarna. Bara påsken tar slut så.