Fantastiskt duktiga Isa rear ut sina underbara matfickor och jag med min lilla 3-dagar-i-veckan-föräldrapenning tänkte att jag skulle passa på att åtminstone köpa NÅNTING ur hennes vill-ha-i-stort-sett-allt-sortiment. Sagt och gjort. Jag beställde på hennes webbshop och klickade i alternativt "avhämtning i Piteå", betalade som alltid med VISA-kortet och satte mig att vänta. Det kom så ett mail häromdagen att fickan var klar för avhämtning och glad i hågen körde jag mot fantastiskt duktiga Isas hemmafabrik. Kom dit, ringde på, blev insläppt av sambo som gav mig fickan och sa: "Du hade betalat va!?" och jag sa bestämt "Nope. Nej, nej. DET ska jag göra nu." Han såg lite frågande ut men tog snällt emot mina pengar och sa "Tack! Tack! och Hejdå!"
När jag kom hem satte jag mig att fundera. "Men va' konstigt", funderade jag. "Jag som alltid betalar med VISA-kortet när jag webbhandlar", funderade jag. "Gjorde jag verkligen inte det så även denna gång?", funderade jag. Ljuset, som nog var en lågenergilampa så här i miljötänkartider, tändes långsamt upp och jag insåg att jag faktiskt visst hade betalat där den där gången på nätet för inte alltför länge sedan. Och så igen idag vid dörren då. Vi som försöker spara till alla våra små hemmaprojekt och så strör jag pengar vilt omkring mig vid första chans jag får. Det är nåt som inte stämmer. Jag vet verkligen inte hur länge jag kan skylla på att amningen gör mig heltotalgudhavförbarmandes förvirrad men annars vet jag allvarligt talat inte vad det är för fel med mig. Så här är jag nämligen konstant nuförtiden.
Jag glömmer saker, tider, personer, viktiga möten (i alla fall skulle jag det om jag hade några), klädesplagg, lag och ordning. Hela tiden. Jämt. Dagligen dags. När ska jag bli mitt normala, skärpta jag igen vill jag nu veta? Jag undrar verkligen innerligt för jag börjar bli trött på den här virriga, stressiga lufthuvudversionen av mig själv.
4 kommentarer:
Well, då är vi två med lågenergilampor :-) Hoppas de inte går sönder. Du får maila Isa!
Redan gjort. Och hon påstår att hon är likadan... så vi börjar vara några stycken miljötänkare som byter glödlampa mot lågenergivariant nu.
DET känns i alla fall lite som ett plåster på såren; att inte vara ensam om denna konstanta vansinnesförvirring! Men suck ändå.
Det blir nog lite så förvirrat för alla när man får barn. *inbillar jag mig* Hela livet vänds upp och ner och man har en liten som man är upp över öronen förälskad i - hjärnan slår över! Och man har inte bara sig själv att ha koll på längre... eller rättare sagt: man har nästan bara koll på bebisen. Inte konstigt att hjärnan tappar lite info. :-) Får man inte sova hela nätter så är ju det en förklaring.
Jag tyckte att det blev bättre när jag började jobba... fast sen sprang jag in i väggen i 190 km/h... så då blev det ännu mer förvirrat. :-D
Men det har gett mig en respekt för hjärnan för vad den klarar av. Efter några besök hos psykologen samlade jag mod till mig och frågade om man blev mindre smart av att gå in i väggen, och hon svarade att det är bevisat att stress påverkar hjärnan. Jag märkte det på fingersättningen på tangentbordet som jag kunnat utantill, men som inte fungerade precis när jag kraschat. Bokstäver kastades om och jag fick radera vartannat ord. Koncentrationen försämrades... Från kontrollmänniska till NOLL koll!
Vad jag vill ha sagt med detta låååååååånga inlägg är att du är helt normal! Din hjärna försöker anpassa sig till ditt nya liv.
Ta hand om dig!
Jo det ligger nog en hel del i den sanningen! Bebben tar mycket koncentrationsförmåga och energi så här i förälskelsestadiet. Tillsammans med (oftast ALLDELES) för lite sömn så kan man nog inte förvänta sig att vara helskärpt om dagarna...
Kanske att återgången till jobbet kommer att verka positivt på förvirringsåkomman - jag kan bara hoppas. Och jag ska förresten försöka att inte krocka med väggen jag också. Har ett jobb där nyutexaminerade ofta gör det och måste nog jobba aktivt på att fungera avslappnat för välmåendets skull. För det är ju verkligen SÅ viktigt med inre frid och tid med familjen och egentligen mindre viktigt att vara högpresterande och ofelbar på jobbet.
Hoppas verkligen att du mår bättre nu! Har varit nära själv under studietiden då jag både pluggade och jobbade heltid. Jag var ingen vacker människa då. Arg, sur och ledsen nästan jämt. Ibland är huvudet alltför dumt för människans bästa. Varför tänker man inte med hjärtat lite oftare?
Kul för övrigt med låååångt inlägg!!! Kram på dig!
Skicka en kommentar