Planen Mersömnåtmamman har hittills inneburit Mindresömnåtmamman -OCH- pappan. En klar försämring med tanke på att åtminstone en av oss har tidigare sovit gott på nätterna (att det inte varit mamman har ni kanske redan listat ut). Allt gick hunky dory till en början. T åt sitt sista mål runt 17.30 och somnade sen som vanligt runt 19. När jag gick til sängs runt 23 var det dags för påfyllning och hon sörplade som vanligt med ivriga drag i sig allt som erbjöds som kvällens dryck. Jag tänkte "YES! Nu kommer hon minsann att sova till 7 i morgon bitti utan besvär." Hmph! Den eviga optimisten har återigen bevisats ha fel. Klockan 4 vaknade den lilla, lilla flickan och då hon insåg att här erbjuds minsann ingen god, blaskig, söt måltid startade den stora, stora gråten. Den pågick sen i en en och en halv timmes lång, evig klagan med vibrato i pauserna (som bevis på hur olycklig hon faktiskt var).
Trots fina sånger, handhållning, vaggande i mammans famn, vaggande i pappans famn, promenad med mamman, promenad med pappan, vagntur över favorittröskeln och hoppfulla försök med den vattenfyllda nappflaskan (som för övrigt totalratades) var allt förgäves. När klockan visade på 5.30 gav jag upp för ljuvlig själaro, gav mat, farvälade den fina pappan som så tappert försökt natta pruttan den senaste timmen och nu åkte på lugna jobbet och vi satsar nu på ett 8-timmarssovpass i natt i stället! Vi kan ju helt enkelt inte kasta in handduken nu när vi kommit ett halvt steg på vägen i den ärofyllda jakten på "Att bryta en vana". I natt är det dock min tur att övertyga T att somna om i stället för att äta och jag vet inte hur bra det kommer att gå när jag vet precis hur trött jag brukar vara under de där sömnförtrollade morgontimmarna. Håll alla tummar, please! Hårt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar