Homer Simpson i kvadrat

Käraste M håller på att trixar och fixar och programmerar något som har att göra med typ ett styrsystem till vår värmepump på sin bärbara. Han satt lugnt och fridfullt i soffan under kvällen och fixade och trixade och hittade på bra lösningar. Många, långa timmar blev det av sådan aktivitet och till slut blev jag lite less på upplägget samt på tvn och dess utbud och beslutade mig för att få några goda timmars sömn i stället. Så mitt i fixandet och trixandet skulle jag bana mig fram för att knycka godnattpuss av upptagen datasambo. Ja, nu anar ni va!? Pussen gick bra men resten försöker jag glömma. Förstås så låg sladden till bärbara (som inte haft ett fungerande batteri på många år nu) precis i min pussknyckande väg och förstås så snubblade jag på den. Men bara lite snubblade jag så jag vände mig om och suckade och tänkte "vilken tur at jag bara snubblade lite så att inte sladden drogs ur!" och så vände jag mig om och FÖRSTÅS så snubblade jag då på riktigt. Strömförsörjningen död och så också styrsystemsprogrammerandet. Bloody hell och djävla skit!!! Tyyyyypiskt mig! Hur kan man va så klantig?

-Men du har väl spaaaarat!?!
-Nej, jag trodde inte att det skulle behövas när jag sitter i soffan och inget kan hända...
-*#%/## klant! Det vet du väl vid det här laget att JAG kan hända!?! JAG. Är inte det skäl nog att spara ett XX-timmarsprojekt!?!

Måste skylla liiite på datasambon också då han verkligen borde veta att vad som helst kan hända när jag är inom 100 meters avstånd. Har han inte lärt sig än? Efter drygt 5 år av oavbrutna klantigheter!? Dååååligt samvete och jag önskar lite att jag skulle kunna återställa min klantighet men då bidde det nog inget styrsystem utan antingen vilt sprutande värme eller så ingen alls... Damn it alltså!