Vaccination #2

Femmånaderskontroll idag med tillhörande vaccination (DTPertussis, Hib och Polio - vad nu detta i realiteten innebär vet ingen...). Lilla tjejen väger nästan 7,5 kg nu och har vuxit till en reslig, drygt 66 cm lång liten människa. Vår rara BVC-sköterska tog fram vaccinationen i god tid innan det var dags för att T inte skulle tycka att den var extra obehaglig på grund av kylan.

Det visade sig snart att det inte spelade någon som helst roll eftersom att T, när sprutan stacks in i det bastanta låret, knappt reagerade. "Det är så när barnen har ordentliga lår" säger rara BVC-sköterskan och då skrattar jag och passar på att utnyttja situationen i själviskt syfte och säger förhoppningsfullt: "ja, haha, hon har ju rätt så tjocka små, goda lår - hon behöver inte äta på natten längre, va!?!" I ett enda andetag säger jag det så att hon knappt ska hinna med om hon nu skulle råka tänka att hon faktiskt behöver det. Men rara BVC-sköterskan säger "nej, det behöver hon verkligen inte, hon går upp som hon ska och är nog gammal att klara hela nätter utan mat nu" och sen pratar vi knep som kanske kan funka i avvänjningen från det som T tycker är världens mysigaste grej men som jag tycker är världens minst utsövande metod och nu är det bara att satsa och stå ut i några dagar och nätter så kanske jag får sova sen. Och orka aktivera mig på riktigt igen. Kanske njuta av fint väder utomhus och inte ifrån vardagsrumssoffan.

Direkt efter besöket ville T äta igen (efter bara 2 timmar) men förstärkt av rara BVC-sköterskan så lade jag bestämt ner henne i vagnen och gick ut med henne i stället och nu sover hon sött trots att det nu gått magiska 4 timmar sen sista utfodringen. Det ska nog gå vägen det här! Jag förlänger till 5 timmar mellan mattillfällen idag och sen får jag säkert sova!?! Mitt i alla dessa tankar om sömn tänker jag att det ju faktiskt bara handlar om en KORT period av livet och egentligen inte borde vara så himla viktigt men just nu känns det som att jag vill bli lite mer mig själv igen och då måste jag ju få sova. Åtminstone 5 timmar i rad...

Sen tänker jag på att vi nu i fem små månader har levt med vårt lilla Tova-troll. Det känns redan som att hon funnits hela livet och jag kan bara instämma i det som alla så klyschigt säger att "man knappt ens kommer ihåg hur livet såg ut innan". Hon är ju världens finaste och tjurigaste och gladaste och bajsigaste och mjukaste och hungrigaste och mest utröttande och mest uppiggande och den allra mest pussvänliga, änglalika lilla bebis som finns. Hon hör dessutom ihop med oss och är en del av både mig och älsklings-M och binder plötsligt ihop oss till en liten familj och gör att kärleken som förut kändes stor att kännas så oändligt mycket större.