Hinner inte riktigt med det här med bloggandet när det är så fint väder ute... Efter ett mörkt halvår har jag nu behov av varenda liten solstråle som kommer ner till oss genom ozonhålet. Vi har varit ute hela dagarna snuttan och jag; hon har sovit - jag har läst, jag har skottat för att snön ska smälta lite fortare, vi har långprommat och jag har suttit mot solväggen och tittat upp mot solen i förhoppning att utveckla en fräken eller två på min vita näsa. Men det roligaste av allt är att T nu har blivit så stor att hon faktiskt börjat fascineras av världen runtomkring. Igår när vi gick runt på gården (hon sitter upp i vagnen nu så hon kan ju se betydligt mer än innan!) stannade vi vid stupröret där det forsade smältvatten och då jag tänkte att vi skulle gå vidare morrade hon elakt och berättade att där ville hon minsann sitta kvar och titta på vattnet. Så hon satt, och satt, och satt. Sträckte sig ibland mot vattenstrålen men nådde inte så fortsatte i stället att bara titta. Samma sak med busken. Vild protest när jag försökte rulla vidare då hon lekte med dess spretiga grenar. Världen måste se allt bra underlig ut genom små ögon!
Men så igår kväll blev jag plötsligt lite less. Eftersom jag fortfarande inte har nåra goda vänner här i krokarna så umgås vi ju mest med varandra pruttan och jag. Det blir liksom mammaroll 24-7, ingen egen tid alls knappt. Jag skulle verkligen behöva åka bort ibland för att andas in ny luft när M kommer hem och kan ta över. Men det blir liksom inte så om man måste åka långt bara för att umgås lite och snacka lite välbehövlig skit ibland. Då stannar jag i stället hemma och fortsätter vara mamma ända tills hon sover igen på kvällen (vilket hon för övrigt ortfarande gör med bravur! Fortfarande läggning 19 och matning 5 följd av sömn till 7-8 på morronen).
Därför blev jag extra glad när M sa att han skulle komma hem tidigt idag (pga den kända jobbtröttheten man alltid drabbas av på våren...) och såg fram emot långläsning i mitt egna lilla hörn av världen utan att behöva underhålla någon annan än mig själv för ett litet tag. Sanningen är att jag säkert kommer att hinna sakna henne om jag håller mig borta för länge men bara vetskapen om att det är fysiskt möjligt är en lisa för den självständiga själen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar