Låtsasromantik

Ibland önskar jag att livet vore lika romantiskt och fint som på tv. Ni vet sådär som de gånger då man bara sitter och fånler och får en pirrande känsla i magen av alla perfekta saker som tv-människor säger och gör. En liten stund då och då önskar jag det. Jag inser såklart att sån romantik inte existerar på riktigt och att fraserna skulle låta urlöjliga i verkliga livet men tänk så skönt det skulle vara att bli kär (och slippa vardagstråket) lika lätt som på tv! Nya serien Men in Trees har den effekten på mig. Det är en typisk "tjejig" serie som jag i vanliga fall nog skulle ha bojkottat men jag hann inte värja mig och nu är jag kär igen. I den där känslan som låtsasmänniskors låtsaskänslor framkallar och som fyller mitt bröst med välmående.

Såklart var jag kär igår också. När Dr Looove kallhjärtat bojkottar den cancersjuka flickans försök till magnifikt mod (och jag gråter mer än vanligt nu när jag har en egen liten flicka som kan bli cancersjuk) men innerst inne är bättre och godare än alla de andra doktorerna så smälter jag av tv-romantik och tittar ännu djupare in i de isblå doktorsögonen. Det är skönt att vara intensivt låtsaskär en stund varje dag.

När allt kommer till kritan så har jag ju faktiskt så tur att jag är kär på heltid också. I världens finaste och bästa M. Som aldrig kommer vara med på TV. Trots att vi nu snackar äkta vara så kommer samma intensitet av kärkänsla som jag får genom fåniga serier bara fram i väl valda ögonblick och det mesta handlar väl oromantiskt nog om att få vardagen att fungera. Missförstå mig rätt nu, riktig varje-dags-kärlek slår ju tv-kärlek inte bara med hästlängder utan med orientexpresslängder och guldkornen glimmar länge efter de vaskats fram (ursäkta dålig metaforanvändning!). Högen med disk, babygnäll, trötthet, tjat, matlagning, smutsiga kläder och smuligt golv har dock en benägenhet att lägga sig som en grådassig hinna över den gnistrande kärleken och måste ibland omsorgsfullt putsas fram för att glimma till sådär som på tv.