I kväll har svärmor varit över på oansenlig middagsbjudning. Lilla hunden var också med. (Såklart. De är ju oskiljaktiga. Bokstavligen.) Efter maten satt vi och slappade lite i soffan. Svärmor lekte med lilla busungen och voffsen låg bredvid. T tycker, precis som alla andra 7-månadersbebisar, att det är rätt så fantastiskt roligt att rycka tag i saker och hon roade sig med att dra lite i den ulliga, vita pälsen.
-Plötsligt- vrålskäller vovven till och biter mot älskade snuttungens mjukaste persikokind. Det var då den vällde fram och ut och över. Modersinstinkten. Trots att jag faktiskt hann behärska mig något för att försöka undvika att skrämma ihjäl sötaste T så var jag där på en sekund och nästan slet upp henne ur soffan. Med vibrerande inre ville jag sparka till HUNDJÄVELN men sansade mig något när jag sekunden senare insåg att hon inte blivit biten på riktigt utan bara nafsad på. Och såklart låg ju en del av "felet" hos rycksugna bebben och en del hos hundens matte som vet hur revirs- och matteägandetokig hon är.
Nåja, ingen skada skedd men OJ va förvånad jag blev över de starka känslor som på en millisekund svepte över mig. Det instinktiva behov att omedelbart svepa bort henne från det onda har jag nog aldrig känt förut. Mäktigt på nåt vis.
Och inte kommer jag att lämna det barnet och den hunden ensamma i ett rum av någon karaktär någonsin igen. Så mycket är då säkert.
2 kommentarer:
Å shit! Jag hade reagerat likadant! Visst är det häftigt hur man totalt är beredd att göra precis vad som helst för en annan liten människa? Man blir själv liksom oviktig på ett fränt sätt.
Får jag länka till din fina blogg?
Såklart du får! Jag har minsann redan tagit mig friheten att länka till din... fick jag?
Ja det är så himla häftigt när man märker hur lite viktig man egentligen är när man har en liten som är tusen gånger viktigare.
Nuförtiden gråter jag VARJE gång det är ett barn inblandat i minsta lilla sorgliga situation (mest på tv). Referenspunkterna har liksom förändrats plötsligt och nu när man kan relatera till hur det skulle vara att förlora sitt barn känns världen plötsligt som ett lite farligare ställe!
Skicka en kommentar