Krasch sa det!

Ja, nog verkar det allt vara så att någon missunnar mig resans lycka och välgång. I samband med hemkomsten måste nåt elakt virus ha letat sig in i mitt inre med resultatet att hela gårdagen spenderades i soffan. Hela kroppens alla delar gjorde ont och det var körigt värre i flubbermagen. Visserligen kan man kanske se det som en välbehövlig snabbdiet så här efter en veckas mat- och fikalyx men det betyder inte att jag gillar det. Några kilon bort - gärna! men inte genom sjukdom. Det finns inget värre än att ligga under täcket och känna sig ynklig en hel dag. Knappt orka fylla på sitt eget vattenglas. Än mindre lyfta upp sin bebis från golvet när hon gnäller sönder öronen.

Och mamma som hade bjudit in till paltkalas. Och jag som längtat efter palt i evigheters evighet. Det blev alltså så att jag samlade alla min krafter för att åka på middagsbjudning. Stupade i sängen när jag kom dit. Masade mig till matbordet till lukten av palt. Åt inte en utan två (!) stora pitepaltar och sökte mig sedan tillbaka till sängen igen. Trots att magen totalstrejkade efteråt så var det lätt värt mödan och besväret. Och palten gjorde nog susen för idag mår jag bättre. Men det är väl inte för intet det heter "en palt om dagen håller doktorn borta..." eller hur det nu var!?

Såklart så valde snuttan sedan att vara kvällskinkig för första gången på ett halvt århundrade och grät och grät när vi la ner henne i sängen. Så M fick vara bebipatrull igår. Hela kvällen patrullade han och fick inte slappna av från sin tjänst förrän hon somnade på hans arm framåt elvasnåret. Hon som ALLTID sover klockan s j u i vanliga fall. Kanske är det det här med tänderna som spökar? Hoppas i alla fall att det visar sig vara en högst tillfällig utveckling av obstinat beteende.