Igår kväll tänkte jag vara klok och smart och självbevarande. Efter månader av fler eller färre timmars för lite sömn om nätterna skulle jag förändra. Inget på tv, sjuk sambo, sedan länge gott snusande barn och lockande bok i sovrummet. Mot sängen i tid alltså. Redan klockan 21.30. Ett trevligt kapitel bok och rena lakan mot huden och rummet bara ekade av härliga sömnvillkor. Och vad händer?
Jag vänder och vrider och suckar och lider. Ligger vaken då M kryper ner. Ligger fortfarande vaken då lill-fia vaknar (av mardröm?) vid midnatt. Somnar en stund men vaknar av egen mardröm. Somnar men vaknar i panik av FÖÖÖÖR varm sovrumsmiljö. Svettas. Och vänder och vrider och suckar och lider.
Min egen slutsats blir härmed att man inte har något för sånt här med självbevarande aktiviteter. Så ikväll är jag vaken alldeles för länge igen. Dricker kaffe så sent som möjligt. Kanske en Dextrosol på det. För Murphys lag verkar vara den enda som funkar på mig.
2 kommentarer:
Man tror lätt att man ska kunna anpassa sig efter små liv och lära sig leva i deras rytm. Det går inte. I alla fall har jag inte lyckats...
Och angående att gymnasia, jag är öppen för allt men eftersom man aldrig vet med de seglivade lärarkropparna så söker jag högstadiet tills vidare och väntar på att någon av damerna snart ska tröttna... Och visst är det några år bort än så länge?
Jo några tror jag. Två 62-åringar och en 59-åring kvar i gemet. Och så jag och Anna. Det blir tiptop sen när vi kan gymnasia tillsammans, dela fantastiskt material och nätverka bäst vi vill helt ostört i korridor S. ;-)
Men snart... man vet ju aldrig när de får för sig att sluta...
Skicka en kommentar