Så var det det här med jämställdhet...

Jag har, ända sen jag hade den där stora magen förra året, funderat EXTRA mycket och intensivt på könsroller i vardagen; medvetna såväl som omedvetna. Jag vill så gärna undvika att ramla i fällan och omedvetet forma våra barn (än så länge vårt enda barn) in i traditionella tjej- och killroller. Jag vill inte att de om några år ska ha analyserat fram en bild av att "hemma hos oss är det mamma som lagar mat och städar och pappa som kör bil och hugger ved".

Men det är svårt. Inte kanske just att undvika den absolut mest stereotypiska könsrollsfördelningen. Men detaljerna O! detaljerna. Många bitar av könsförtrycket sitter så djupt rotat att det är svårt att hejda sig ibland. Både för mig och för andra. Som när ens barn får vara kille bara för att hon har blå/grå/gröna kläder på sig. Som när jag nästan (men bara nästan!) uttryckligen utbrister till en väldigt stökig och skränig elev att man inte ska bröla på sådär när man är tjej (trots att killarna gör det på andra sidan klassrummet). Som när man får sneda blickar när man kräver av sin sambo det som man förväntas göra själv. Och dessutom inom den egna familjen.

Ja, det är klart att jag förstår att det inte går på en kvart sånt här. Och det är klart att ens föräldrar har vuxit upp med andra ideal och därför ser lite annorlunda på saken. Ms mamma tycker till exempel att det är hennes "skyldighet" att fixa allt där hemma med konsekvensen att maken varken dammsugit eller lagat mat på 25 år. Ej heller diskat efter maten. Mina föräldrar är det lilla snäppet mindre könsaktivitetsbegränsade och jag har faktiskt sett pappa både dammsuga, plocka undan och laga mat ibland och mamma älskar att hålla på med veden men det är ändå stor skillnad. Det är stor skillnad även hemma hos oss men lite mindre är den allt och blir förhoppningsvis ännu mindre med tiden. Min hund är inte så gammal ännu och kanske hinner lära sig sitta innan det är "för sent"...

Det värsta tycker jag är när folk i ens omgivning förväntar sig att JAG, som tjej, ska göra vissa saker och nog tycker att jag kör med "stackars" M när jag ber honom fixa vissa grejer. Trots att det är vårt "avtal". Han vill att jag ska säga till honom vad han ska göra för att han inte alltid fattar det själv (konstigt nog men det är faktiskt en helt sann upplevelse av situationen för honom) men ändå vill bli bättre på att jämna ut skillnaderna. Så vi försöker bäst vi kan, får syrliga kommentarer och ogillande blickar ibland men det kan jag leva med. Så länge jag slipper bli en passaupppåallaihemmet- kvinna.

Vi försöker tänka på att samsas med bilkörandet även när vi båda åker med och städning, tvätt, matlagning och annat tråkigt kämpar vi på med dagligen för att tryckutjämna. Det är ju trots allt inte konstigt att det krävs en andra uppfostran i frågan då han den andre vuxit upp i mansuppassandets tecken.

Få frågor finns det som upprör mig så som dessa oförtjänta orättvisor i både hemmet och samhället men jag respekterar ändå de som vill ha det på annorlunda vis. Eller snarare på det gamla vanliga viset från förr. Leva kvar i de gamla könsrollerna när man faktiskt inte behöver acceptera dem. Jag förstår det inte men jag respekterar det och tycker att det är fantastiskt att kunna lösa situationen så att alla inblandade blir nöjda trots skillnader.


Själv kämpar jag frenetiskt på för att jag ska ha det precis lika bra och väl förspänt som männen i min omgivning men det är sannerligen inte så lätt som det borde. Vi försöker dock att, redan från början, visa babygirl att det inte finns vissa saker som mannen "måste" göra och vissa som kvinnan förväntas ta itu med. Det är ju det där med att leva som man lär. Svårt. Så svårt. Så svårt.


Bild: Åh, jag minns verkligen inte var de kommer ifrån dessa underbara tu. Kan någon tipsa?