I morgon tupp-arla kommer halva sambons smala släkt. Smala för att den mest består av ensambarn. Och för att medelvikten säkert är betydligt lägre än min egna släkt. Både i fysiska kilon men såklart också i kiloräkneverket för galenhet, högljuddhet och tokig spontanitet. Men de är förstås bra släktingpersoner ändå och förstås mer än jättehjärtligt välkomna! Det värsta är att de vill ha frukost. Nej, inte att de vill ha frukost utan att de vill ha den tidigt. Jag är inte mycket för det här med tidigt. Man skulle rent ut kunna säga att jag är emot, ja, kanske till och med att jag h a t a r tidigt. När det gäller mornar i alla fall. They suger i stora mått. Inte morgnarna i sig, de är fina och fridfulla och så och jag önskar förstås att jag var en sån som VILLE kliva upp tidigt och koka kaffe och läsa tidningen innan klockan slagit sex, men just uppstigningen. Uppstigningen sucks. Igenklistrade ögon och trött kropp hoppas varje morgon att bebis ska somna om och sova djupt fram till åtminstone 10 men det har hittills aldrig hänt. Men det får mig förstås inte att sluta hoppas. För det blir aldrig kul och mysigt att kliva upp före tidningsbudet (heter de så eller är det helt enkelt breväraren?). Aldrig.
Tillbaka till tråden.
Frukost var det ja. Jag hade hoppats på frunch. Men icke. Frukost färdig klockan 8 har man beställt på Hotell C i morgon. Så jag måste kliva upp och tina bröd, skära meloner i fina fyrkanter och leta reda på yoghurtsorter och passande pålägg innnan Gud Moder själv ens har vaknat. Det hade ryktats om att man automatiskt skulle bli en morgonmänniska när man fick barn. Jag väntar än.
4 kommentarer:
Jag känner igen mig och känner precis samma agg mot morgnar som du verkar göra, alltså uppstigandet. Jag har hört att man blir morgonpigg när man blir pensionär, känns lite tidigt att längta efter pension redan nu... Det känns inte som att jag kommer att vara en morgonpigg pensionär heller. Hoppas frukosten blir/var trevlig!
Jag har också hört sådana saker sägas. Men jag känner långt in i ryggmärgen att morgonpigg kommer jag aldrig att lyckas bli. Hur jag än försöker. Inte ens som tidsrik "panschis".
Jag har det å andra sidan så mysigt å glatt på nätterna att jag, med gott samvete, kan vara lite sur å seg en stund på morgonen...
Frukosten var för övrigt MYCKET trevlig med de söta små sörländska släktingarna.
Den kommer aldrig, piggheten alltså. Jag är trött även om jag har sovit hur många timmar som helst. Tur är i af att jag har begåvats med barn som sover hyfsat länge. Oftast till åtta.
Åååå skööööönt: ååååttaaaaa... *drömskt*
Kanske borde gå och lägga mig innan tolv nån kväll så kanske jag inte skulle vara riktigt lika trött på morgonen!?! Förståndet är dock det första som överger människan...
Skicka en kommentar